Vårkonferens 2022
Utdrag från PDF-innehåll — indexerat för sökning:
FINNSAMs vårkonferens i Filipstads bergslag 20-22 maj 2022 Text av Monika Öhrn, Göteborg med foto av Tor Eriksson, Örebro Fredag 20 maj I Filipstads bergslag var skogsfinnarna flitigt engagerade i bergshanteringen, vilket framgår av att här förekommer ett antal finnehyttor. Förläggningen av Finnsamkonferensen sker i Gammelkroppa skogsskola & konferens som är belägen mitt i den värmländska vildmarken vid sjön Yngens utlopp. Byn Gammalkroppa ligger 14 kilometer öster om Filipstad. Här finns en av traktens äldsta hyttor, upptagen i jordeboken från år 1540. Antal anmälda deltagare: 58 varav 24 är kvinnor och 34 män. Konferensen inleds med gemensam lunch på Gammelkroppa Skogsskola. Det bjuds på grekiska biffar och stekt potatis med ett rikligt salladsbord. Rektor Lena Karlsson upplyser i konferenslokalen om Gammelkroppa skogsskola. År 1858 red Johan von Echstedt genom landet och såg Bergslagen, järnframställningen, skogsbruk med mera. Här fanns då inte mycket skog, men det fanns folk med kunskap. Han lämnade in en motion till Hushållningssällskapet med förslaget att bygga en skogsskola i området. Detta för att säkerställa att sprida kunskapen om hur vi kan återskoga vårt land. År 1906 flyttades skogsoch kolvaktarskolan från Bosjön till Gammelkroppa. Gammelkroppa skogsskola är den enda som fortfarande utbildar personal inom skogsvård för näringslivet. Hjärtefrågan i verksamheten är utbildning, men de driver även hotell- och konferensverksamhet för att bättre nyttja anläggningens resurser. Studenterna som går ut från Gammelkroppa skogsskola ska ha arbetserfarenhet inom området. Skolan arbetar för att eleverna ska ha en förståelse för hur allt hänger ihop. De ska kunna ge råd till alla inom skogsvårdslag, återbeskogning och allt annan inom skogsnäringen. Små skogsägare och de stora skogsbolagen har olika syften med skogar och marker, vilket eleverna får en förståelse för. Det är nästan lika många kvinnor som män på utbildningen. De arbetar aktivt med jämställdhetsarbete. Det är inte längre så fysiskt tungt som tidigare inom skogsindustrin och det har tillkommit nya yrkesroller. Jan-Erik Björk håller föreläsning för oss på Gammelkroppa skogsskola Jan-Erik Björk har ägnat sig åt forskning om skogsfinnar och skogsfinsk kultur sedan lång tid tillbaka. Jan-Erik berättar att Filipstads bergslag är en gammal bygd. Det finns bosättningar sedan medeltiden, men det finns ingen sammanhållen redovisning om de skogsfinska bosättningarna i bygden. Det som finns är enstaka artiklar, så för att få veta mer måste man gå till källorna. De första uppgifterna om skogsfinsk bosättning finns från 1500-talet vid Grythyttan i Färnebo. Där finns torp, där skogsfinnar bosatte sig tidigt vid sekelskiftet 1600. Strax efter kom finnar till Horrsjön, en Mårten Finne. Senare kom området att kallas Finngårdarna och sönerna till Mårten Finne är bosatta vid Långbansände. Kronans tjänstemän hade inte stor kunskap om olika personer, så de redovisar samma personer på olika platser. Jan-Erik ger en bakgrund till varför skogsfinnarna flyttade inom Skandinavien. Det går inte att forska om skogsfinnar i ett specifikt område utan man måste ha en övergripande blick över hela området, då finnarna var en mobil grupp. Det finns släktförhållanden över större områden. Det skedde en utflyttning från Rämmen till västra delarna av Värmland och så småningom Norge. Jan-Erik visar en karta över länderna och berättar om skogsfinnarnas flyttrörelse från Finland till Sverige, men det förekom även flytt till Ryssland. Jan-Erik berättar vidare om de push och pullfaktorer som orsakade flytt och när de olika delarna av Sverige fick skogsfinska bosättningar. Tidigare fanns finska bosättningar utanför Filipstads bergslag i exempelvis Lindes bergslag, Nora, Skoga, Karlskoga och Tiveden. Alla dessa områden har betydelse för kolonisationen i Filipstads bergslag. Det finns förmodligen släktband mellan områdena, men vi känner inte till dessa än. Färnebo var en större socken vid sekelskiftet 1600-talet. Först bröt sig Filipstad ut, därefter 1624 Kroppa, 1633 Grythyttan, 1693 Gåsborn och 1737 Nordmark. I Filipstads bergslag fanns ett medeltida bergsbruk med hyttor och gruvor. Marken mellan hyttor och gruvor var kronomark, så kronan kunde styra kolonisationen. De flesta som bosatte sig här kom från östra hertigdömet, men det fanns både svenska och finska nybyggare. Det är svårt att veta om de var finnar eller svenskar, då namnen var lika. Det man då får titta på är hur de livnär sig och vilka släktförbindelser de har. Det finns finnar både från västra och öst Finland. Västfinnar har kommit sedan gammal, så det är en blandad grupp som lever i skilda nischer. De nyanlända skogsfinnarna livnär sig på svedjebruk och djurhållning. Västfinnarna livnär sig på annat sätt exempelvis som bergsmän. De slog sig gärna ner vid ett vattendrag och kunde finnen fritt välja så valde de sjönära läge om det fanns ledig mark. Fisket hade en stor betydelse för försörjning, men även tillgång till färskvatten var viktigt. Jan-Erik berättar vidare hur det gick till när skogsfinnarna fick möjlighet att bosätta sig och odla upp sina torp och om skattefriheten. Det är skillnad på finnarna som bosatte sig i bergsbygd och de som bröt mark i skogsbygd. Jan-Erik Björk visar en karta över finnbosättningar i Filipstads bergslag år 1700, det vill säga 100 år efter att de första finnarna kom. De tidigaste finska bosättningarna var vid Örlingen. Därefter bosatte sig släkter vid Eskilsberget, Dalkarlssjön, Lekaråsen, Franstorp, Djuprämmen, Näsrämmen i Mannikhöjden, Vänniketorp och Rakhöjden. Tannsjön och Sävsjön är sydliga finnbosättningar som är svåra att få grepp om, då personerna placeras på olika platser i arkivhandlingarna. Det är inte vanligt förekommande att finnarna inte kunde betala skatter, så att de var tvungna att lämna torpen. Däremot fanns finnar som lämnade sina bosättningar innan de sex åren gått. De ”levde på skattefriheten”. Det var flera släkter som vandrade vidare till Dalby, Fryksände och Norra Ny. De slutsatser vi kan dra är att det fanns gott om släktnamn, men några av finnarna var endast angivna med namnet ”Finne”. Torgny Låås håller en föreläsning om finnehyttor i Värmlandsberg, Norra delen. Under 1600talet fanns en ambition att integrera bergsbruket, så att gruvor, hyttor och bruk fanns i samma bygd. Det var praktiskt att de olika rörelserna fanns nära varandra, men det blev problem med att få skogen att räcka till. Det behövdes skog för att framställa kol till hyttorna, där tackjärnet framställdes och det behövdes även kol vid framställningen av stångjärn vid bruken. Det blev brist på virke i området. Det slutade med att det 1636 blev förbud mot hammarbyggen i Bergslagen och bergsmännen fick kritik för att de gjorde dåligt stångjärn. En bergsman skulle vara bergsman, inte driva bruk. Man började därför skilja bruksbygd och bergslagsbygd från varandra. Värmlands bergsbruk kom i gång ganska sent, först i slutet av 1600-talet, men det växte kraftigt och blev störst vad gäller export. Det fanns många hyttor och bruk utspridda över hela området. 1695 fanns det 89 hamrar och 120 bruk. Problemet som uppkom när man delade upp hyttor och bruk var att det blev det långa transporter. Bland de hyttor som fanns var några finnehyttor, som drevs av västfinnar från Åland och västra Finland. De hade länge varit en integrerad del av den svenska kulturkretsen. Exempel på icke skogsfinska finnehyttor är Finnhyttan etablerad 1540 av Lasse Helsinge från Helsingfors, Haborshyttan etablerad 1540 av Björn Sarve och Saxå hytta etablerad 1540 av Erik Finne, Mårten Finne och ytterligare några finnar enligt jordeböckerna. Skogsfinska hyttor är Gåsbornshyttan (1584), Örlingshyttan (1629), Långbansändehyttan (1638), Näsrämshyttan (ca 1640), Dalkarlssjöhyttan (1642), Motjärns- / Sundsjöhyttan (1642 /1700) och Sandsjöhyttan (1650) Börjer på Gåsaklint, som byggde Gåsborgshyttan år 1584, var förmodligen ej skogsfinsk, men hyttan flyttades till ”finnmarken” och drevs vidare där. Den har varit i drift till 1866, då hyttan revs. Malmen kom främst från Långban och Persbergs gruvor. Torgny Låås gör en fördjupad redogörelse över de hyttor som drevs av skogsfinnarna bland annat Hinrik Häkkinen (Näsrämshyttan), Mats ”Suder Mats” Simonsson (Dalkarlssjöhyttan) och Lång Kristoffer Jönsson Honkainen och Älgsjö Mattes (Motjärnshyttan). Efter att Torgny Låås avslutat sin föreläsning bjuds vi på kaffe med kaffebröd i Gammelkroppas skogsskolas restaurang. Därefter samåker vi knappt fyra mil i egna bilar till Kärns bergmansgård och Bosjön. Bergmansgårdens ägare Birger och Viola Jansson tar emot oss. Gården är välbevarad och omgiven av ett ålderdomligt odlingslandskap. Historiskt har Kärn varit knuten till Bosjöhyttan, och den är ett gott exempel på järnhanteringens förmåga att bryta bygd. Birger och Viola Jansson berättar att Kärns bergmansgård är från 1700-talet. Deras släkt har bott där i 10 generationer sedan 1641, så de är ättlingar i rakt nedstigande led till den förste som bodde där. Den som var först där var deras anfader Sven i Mörketjärn. Det är okänt vilket finskt släktnamn han hade. Birger Jansson på Kärns bergsmansgård berättar om gården I omgivningarna finns 100 odlingsrösen på 7 hektar, som är kulturmark. Birger berättar om bakgrunden till att skogsfinnarna bosatte sig i trakten och svedjebruk. Då deras anfäder inte längre kunde idka svedjebruk började de arbeta i hyttan. Skogen behövdes som bränsle för att kunna driva hyttan. Så småningom blev anfäderna som ägde gården bergsmän med bättre privilegier. De fick rätten att fälla skog, så de fick byggmaterial till husen, vilket gjorde det möjligt att bygga bergsmansgården. Som vi kan se är den stor och har två skorstenar. De som bott där var delägare i hyttan vid Bosjön. Birger beskriver hur andelarna i en hytta kunde se ut. En korg är ett visst antal andelar. Malmen till hyttan kom från Nordmark. Birger och Violas morbror var den sista bergsman som körde kol och malm till hyttorna. Därefter har marken använts för skogs- och jordbruk med kor. Deras morbror bodde här till 2000-talet då han avled vid 94 års ålder. Den siste som föddes på gården var Birgers mor. Vi går in och kikar i huset som är fantastiskt välbevarat och vackert med målningar i tak och på väggar. Där finns gamla möbler och andra inventarier. Det är inte tillåtet att fotografera i bergmansgården. Efter en liten förflyttning från Kärns bergmansgård kommer vi fram till Bosjöhyttan där Fredrik Carlstedt visar oss runt och berättar om hyttan. Bosjöhyttan ligger vid sjön Bosjön, som tidigare kallades Gräsbosjön, då den ligger vid Gräs hemman i Sunnemo. Högsta kustlinjen ligger här så det finns sanddyner under jorden, då det var en havsvik för 6000 år sedan. Fredrik Carlstedt informerar oss om Bosjöhyttan Skogsfinnar bosatte sig i området på 1600-talet, vid Sundsjön, Älgsjön, Bosjön och Tannsjön. Det finns en geografisk plats i närheten som heter Kanahöjden. Kana betyder höna på finska. På 1630-talet anlade två borgare från Filipstad en hytta på denna plats, där vi nu ser ruinen efter hyttans masugn. Det var då avlägset belägen och det var dålig färdväg till och från hyttan. Värdet på malmen var lägre än vad det kostade att forsla malmen över berget. Hyttan hade trots det en viktig position med god tillgång på vatten och skog. Själva Bosjön blev därför en viktig transportled med kaj och pråmar, där allt fraktades över. Om isen var dålig var det kris. I denna bygd fanns högkvalitativ järnmalm. Under en period stod trakten för 10 % av världsproduktionen. Det var bättre att vara bergsman än bonde och de blev ofta förmögna. Det som krävdes förutom malm var kvarts och träkol. Det var först i slutet av 1800-talet man började förstå att det är viktigt att ta hand om skogen. Vid framställning av järn var man tvungen att först rosta malmen innan det gick att göra tackor. För det ändamålet skapades det en särskild rostugn. Masugnen behövde vattenkraft för att fungera. Hyttbäcken dämdes upp och där fanns ett vattenhjul som gav energi. Vid framställningen av järn krävdes även stamp, det vill säga stockar som krossar malm och kalksten. Även slaggen krossades så man kunde utvinna spilljärnet. Just här i bäcken finns en gräns mellan Bergslagen och Värmland. I Filipstad Bergslag skrevs inga soldater ut då det fanns järnbruk. Sunnemohyttan däremot betraktas ej som en del av bergslagen, så där fanns kravet att bygden skulle hålla med soldater. År 1884 lades hyttan vid Bosjön ner. Många av de gamla byggnaderna är nu borta. På 1760-talet fanns en kvarn i området och det fanns mycket spannmål på uppodlad mark. Det finns en hel del torpruiner och en skvaltkvarn. När brukspatroner tog över köpte de upp allt som hörde till hyttan. Här finns stenhus, brygghus och bagarstugan. Järnboden var själva skattkammaren vid hyttan. Förr fanns en allé till sjön. Här fanns en flygelbyggnad som flyttades till Filipstad. Kärn blev kvar som bergsmansgård. En hytta delas in i korgar. Bosjöhyttan räknas som en halv hytta där Kärn har två korgar. Här vistades under en period den kände konstnären Sigge Bergström. Han fick tillåtelse att dekorera en festvåning med sina målningar, Sigges festvåning, i ett hus byggt på 1700-talet. Sigge var bekant med konstnären John Bauer. Vi får tillträde till Bergakungens sal, där vi får se Sigges fantastiska målningar. På bordet i Gräs bygdegård ligger lite urklipp med mera om finnvägen Vi åker vidare till Gräs bygdegårdsförening där vi serveras nävgröt med stekt fläsk. Ingrediensen i nävgröt är skrädmjöl från Stöpafors. Nävgröt kallas även motti längre upp i Sverige. Efter måltiden berättar ”Stigfinnaren” Jarl Henrixon om finnvägen, som går från Gräs Bygdegård. Finnvägen är en mycket gammal väg som restaurerades för att bli en 9 km lång vandringsled 1991. Då togs gamla stigar fram som använts för häst och vandring sedan 1600talet. De användes för att frakta kol till hyttan. Vägen slutade användas efter att det byggts andra skogsvägar i området. Längs vandringsleden finns skyltar uppsatta som berättar om människor som bott vid de olika torpen och deras livsöden. I bygden bosatte sig skogsfinnar på 1600-talet. Bengt Geijer tog över driften av hyttorna på 1800-talet. Många av finnarna blev skuldsatta och kunde inte betala för sig och då tog Geijer hyttdelarna från dem. Geijer frågade efter lagfarter som de inte kunde uppvisa. Finnarna som ägde Birgers fina hus vid Kärn klarade sig och fick behålla sin andel. Så sent som på 1900-talet fanns två gårdar där de fortfarande pratade finska i familjen. Mätta och belåtna återvänder vi därefter till Gammelkroppas skogsskola efter att Jarl berättat om vandringsleden finnvägen och de människor som levt och verkat i dess närhet. Lördag 21 maj Klockan 07.30 serveras frukosten i matsalen på Gammelkroppas skogsskola och konferenscenter. Därefter påbörjas dagens föreläsningar i konferenslokalen. Jan Kruse har en gedigen kunskap om järnhanteringen i Filipstads bergslag och han har gett ut flera böcker. Det första skriftliga belägget för bergshantering i området är år1413, då Erik av Pommern gav sitt privilegiebrev för att starta verksamheten. Det finns två medeltida gruvverk, Nordmark och Persbergs gruvor. 1540 fanns det 15 hyttor i trakten. År 1560 nämns första gången Nordmark och Persbergs gruvor vid namn. Under 1700-talet startade Finnmossen, Taberg och Långban sina verksamheter. Sista järngruvan lades ner 1980 i Värmlandsberg. Den största av gruvorna var Persberg som producerade 9 miljoner ton. Inledningsvis eldade man på berget så att det sprack. Tekniken utvecklades så att man senare kom att använda spränggödsel, sprängolja (nitroglycerin) och dynamit. 1905 började man maskinborra och använda tryckluft. 1947 kom hårdmetallborren. Under medeltiden bars malmen upp i trätråg. Senare började man använda handvindar som fungerade ungefär som en brunn. Från 1600-talet och framåt använde man hästvind, det vill säga en vinsch som drogs av hästar. I början hissades hästarna ner och fick inte komma upp förrän de dog, men senare, under slutet av 1700-talet, byggdes träbryggor i gruvan, så att hästarna kunde gå upp varje dag. 1794 får Långbans gruva ett så kallat stångspel, vilket övriga gruvor får på 1800-talet. Persberg får de första vattendrivna spelen och slutligen elektrifierades gruvorna. En utmaning i gruvorna var att få upp allt vattnet. I början fick vattnet ösas ut av gruvösare. Senare, 1656, började man använda en så kallad väderkonst. Hästarna kom till användning även för att få upp vattnet ur gruvan. 1766 började ångmaskin användas i gruvan i Persberg för att pumpa ut vattnet. Från 1915 användes elektriska pumpar. För att lasta på malmen användes handkraft ända fram till 1945, då man började använda lastmaskiner, så kallade kastlastare. De användes tills gruvorna stängdes. I början kördes malmen med skottkärror, men från 1860 fanns rälsbanor under jord i gruvorna. Ovan jord fanns räls något tidigare. Från 1910 användes lok. Persbergs gruva är 200 m djup. Det finns gruvlavar ovanför schaktet för att minska risken för ras. Det var vanligt med olyckor inom gruvdriften. Under senare delen av gruvdriften i Filipstads bergslag var det inte vanligt med kvinnlig arbetskraft, men längre tillbaka i tiden fram till senare hälften av 1800-talet var det mycket vanligt förekommande. Åke Granberg håller ett föredrag om bergsmännen som var speciella företagare. Under 1600och 1700-talet hade vi ett ståndssamhälle i Sverige med adel, präster, borgare och bönder. Åke tycker att bergsmännen borde ha varit en egen samhällsklass, men de var representerade i bondeståndet. Bergsmanstiteln går tillbaka till medeltiden. En bergsman var en person som ägde en gruvdel och kunde framställa tackjärn i en masugn. Organisationen runt bergsmännen var konstruerad, så att flera bergsmän gick samman i ett hyttelag, ett kooperativ. De byggde masugnen tillsammans, men därefter driver man det enskilt med eget träkol och de framställer tackjärnet individuellt. Bergsmännen och organisationen ordnades så att det upprättades ett privilegiebrev som gav rätten att vara bergsman. Bergsprivilegiet tillkom på medeltiden och utfärdades av bergskollegium. På Gustav Vasas tid ökade intresset för bergsbruket och det fortsatte när hans söner tog över. Staten och kronan skulle få ta del av vinsten. Bergskollegiet kom till på 1600- talet, för att de skulle kontrollera gruvnäring och bergshantering. Där står det nedskrivet vad bergsmännen hade för skyldigheter och detta bestämdes över deras huvud. Det grundläggande var att bergsmarken ägdes av kronan och så även naturtillgångarna. Tillgångarna var kronans om det låg djupare i jorden än det som plogen kunde ta. Bergsmännens skyldighet var att bryta malmen på egen hand. Motprestationen var att de skulle betala skatter, så vart tionde tackjärn gick till kronan. Förmånen för bergsmännen som förfogade över ett bergsmanhemman var att de inte betalade jordskatt, men han betalade i stället ett arrende. Sönerna var fria från att bli utskrivna som soldater, men det kunde hända att de även rekryterades till bergsregementen om behovet av knektar var stort. Alla bergsmän var jordbrukare från början och sedan blev de järnframställare. Det tog tid innan de fick titeln bergsman. En bergsman var alltså en bonde som vid sidan av jordbruket drev bergsbruk. Bergshanteringen var som ett familjeföretag, där alla familjemedlemmar var involverade, både kvinnor, män, söner och döttrar. Gårdsbruket fungerade på det sättet att kreaturen släpptes på skogen för skogsbete. De stängde i stället in runt gården, så att kreaturen fick gå utanför. Hästen var viktig för alla transporterna i bergsnäringen. Bergsmännen blev företagare med ett stort ekonomiskt ansvar. De hade ansvar för hela processen från gruvbrytning, framställning av träkol och framställning av järn. På egen hand skötte de alla transporter av malm, träkol, kalksten och tackjärn. Sedan sålde de slutprodukten. Skogen var mycket viktig i järnframställningen, för därifrån kom gruvveden som behövdes för att få fram järnmalmen. Det avverkades skog för att få fram träkol, som behövdes för att frigöra järnet ur järnmalmen. Träkol från skogen man förfogade över skulle enbart användas för egen hantering, men man fick ta virke ur skogen för att bygga hus, hämta bränsle för uppvärmning och matlagning. Flera bergsmän gick samman och byggde den masugn som tackjärnet producerades i. I Järnhanteringen fanns två skilda tekniker. Blästugnen var en mindre ugn byggd ovan mark eller nedsänkt i jorden. En sådan kunde nyttjas av 2–3 personer under en dag. Malmen som användes i den var sjömalm eller myrmalm. När masugnen kommer var det en helt annan typ av ugn, som börjar komma redan i början av 1100-talet. Där jobbar de kontinuerligt i skift. Tackjärn var det man sysslade med under bergsmansepoken, men så kom andra intressen och andra personer in i bilden - brukspatronerna. Myndigheterna ville att dessa personer skulle ansvara för vidare förädling av tackjärnen och göra stångjärn för export, då det skulle bli mer ekonomiskt fördelaktigt. Tidigare har bergsmännen även gjort en del stångjärn, men det fick de inte längre. Det kom penningstarka personer, valloner, som fick uppdraget att förädla tackjärn till stångjärn. De var penningstarka och tongivande, men bergsmännen får ha kvar en del av stångjärnssmidet. Det var myndigheterna som styrde över hanteringen och de ansåg att bergsmännen skulle ägna sig åt tackjärn. Bergsmännen hade en betydelsefull ställning i samhället. Det finns en skrivelse från 1600-talets mitt av Erik Flemming och Krister Bonde som bland annat var landshövdingar med inflytande. De arbetade inom bergskollegiet och författade en skrivelse riktad till drottning Kristina. Det fanns en frikostighet med rikets tillgångar vad gäller mark till adelsmän. De tyckte att så skulle man inte förfara med tillgångarna för det gav inget tillbaka. Adeln skulle inte syssla med bergsbruk för då försvinner kronans inkomster. Gemene man, det vill säga allmogen och bergsmännen, ska däremot ha dessa sysslor för att det ska ge inkomst till kronan. Vi hade fria bönder och adeln bedömdes därför som olämplig för de var i kronans tjänst, så man kunde inte ha översikt över verksamheten. Bäst lämpade bedömdes köpmännen och borgare, för de hade erforderliga kunskaper i ekonomi och var flitiga. De grundade verksamheten med sitt kapital och erfarenhet av hur man säljer varor. Köpmannen låter sina barn växa upp och arbeta i företaget. När sedan arvskiftet äger rum är de dugliga i uppdraget, då de blivit upplärda i företaget. Adelsbarnen däremot är inte lämpliga, då de inte blivit upplärda på samma sätt utan i stället blivit upplärda för att arbeta vid hovet. Bergsmännen hade en hög status. De var speciellt klädda med bergsmansrock, ståndkrage och en käpp, som var som en liten yxa. Den var en viktig symbol för bergsmannen. Det var inte bara männen utan även kvinnorna som var framträdande i bergsmanshushållet. De hade kjolar av importerade tyger och sidensjalar. På 1700-talet var Sverige bland de viktigaste producenterna av järn. Under 1800-talet försvann bergsmansprivilegiet och järnbruket blev alltmer industrialiserat. Bergsmännen hade inte råd att modernisera verksamheten. Det blev konkurrens om skogen av ”inflyttarna” från Finland. När skogsfinnarna kom gjorde de anspråk på skogen med sitt svedjebruk. Det påstås att det var skottpengar på finnar som fördärvade skogen. Hammarkommissionen reglerade det och det togs beslut som skulle säkerställa att skogen räckte till bergshanteringen. Så intas kaffetåren innan vi ger oss av ut på skogen. Vi går ombord på Filipstad Buss, som tar oss upp till Dalkarlssjön. Via Persberg, Långban och Lesjöfors når vi avtagsvägen mot Sjöstads minneskulle och Suder-Mattesstatyn. Mattes Simonsson var en av de som var med och anlade Dalkarlssjöhyttans masugn. Bussen släpper av oss några hundra meter från statyn och vi får en kort promenad. Här ståtar Suder-Mattes på sin sockel Vad tittar de på? Jo, den här texten Jan-Erik Björk berättar mer om vem Suder-Mats var. Man har trott att namnet har att göra med hans boendeplats söder om sjön, men Suder-Mats förekommer med fler namn i andra handlingar bland annat Sörme. Förmodligen är Suder Mats av Sormoinen-släkt. Det finns sex olika belägg med bokstäverna r och m. Det är okänt om det finns koppling till andra Sormoinen. Suder Mats var inte först vid Dalkarlssjön, utan före honom fanns en person som namnges Sigfrid Finne, berättar Torgny Låås. Torgny Låås visar oss platsen för Dalkarlssjöhyttan Efter att ha tittat på statyn av Suder-Mats fortsätter vi till ruinen där Dalkarlsjöhyttan en gång låg. Vi får se platsen för masugnen och rester av den. Här ska också finnas en rostugn. Det var sex finnar som startade hyttan på denna plats, år 1642, vilket är senare än vissa andra. Här fanns bergsmän i flera generationer efter uppstarten. Vid mitten av 1700-talet när brukspatronerna tar över gick det utför. Bergsmännen blir torpare och dör skuldsatta och utfattiga, när Myrman tar över. Nu stiger vi på bussen igen för att åka till Nordmarks gruv- och mineralmuseum. Under resan berättar Seppo Remes om sitt arbete i Lesjöfors där han gjorde vajrar och fjädrar. Bandy var det enda det talades om på arbetsplatsen. Den äldsta bandyarenan kallades Sahara. Det var naturis på arenan som kallades Stålvallen. Lesjöfors sålde fjädrar till Volvo. De var många finnar och de pratade finska med varandra. Det var ett hårt arbete och det var stor omsättning på folk. I Nordmarks gruv- och mineralmuseum bjuds det på fisksoppa med bröd. Därefter delar vi in oss i grupper och får en guidad visning på plats. Nordmarks gruvmuseum drivs av hembygdsföreningen i Nordmark. Där finns tolv byggnader som visar 600 år av gruvindustrins utveckling. En del av byggnaderna har flyttats till platsen från andra ställen. Utställningen visar de redskap som behövs i gruvindustrin. Det finns många fotografier från tiden då gruvan i Nordmark var i drift. Det finns gamla skrönor om att det fanns ett gruvrå med fina kläder. Viktigt i gruvdriften var tillgång på vatten, så det byggdes dammar. Just nu rivs många av de gamla dammarna om det inte finns passager som gör det möjligt för fisken att vandra. I samma område finns även ett mineralmuseum inrett med vackra furusnickerier av Kjell Gatedal. Där finns mineraler från närområdet, men även från andra länder. Där får vi se järnoch sulfidmalm, som har en kemisk sammansättning som kan användas för framställning av exempelvis supermagnet. Modell av bocken som upptäckte malmen i Nordmarksberg ”Get – Annas” stuga från 1800-talet är rekonstruerad Färden går vidare till Skåltjärnshyttans Hembygdsgård, som drivs av Skåltjärnshyttans Hembygdsförening. Där fanns en hytta som anlades 1633 och som revs 1860. Senare har det varit skola på platsen och under en period även kriminalvårdsanstalt. Vid sidan av bergsbruket bedrevs skogsbruk och jordbruk. Kopplat till denna gård fanns även en säter, vilket är ovanligt så långt söderut. Hyttan anlades en gång i tiden av finska bergsmän. 1639 priviligierades hyttan. Det producerades 253 ton tackjärn i hyttan, som hade nio bergsmän som delägare. Malmen kom från Björnbergsfältet och vattenkraft fick de från Norddammen. På vintern brukade de ta in en uppvärmd sinnersten i huset. Den höll värmen i en hel vecka. Även gärdsgården byggdes av sinnersten. 1991 byggdes hembygdsgården. Medlemmarna träffas, fiskar och har slåtter tillsammans. Det har tidigare funnits en skvaltkvarn och stickhyvel på gården. Det har getts ut två böcker om Skåltjärn. Efter att vi fått information om platsen bjuds det på en enorm kakbuffé och kaffe. Peter Danielsson visar oss Stöpsjöhyttan Gänget från Skåltjärnshyttans Hembygdsförening som tog hand om oss Färden går vidare till Stöpsjöhyttan där vi får se en välbevarad hyttruin. Vår guide Peter Danielson berättar att området är en bygd med omfattande gruvverksamhet. Stöpsjöhyttan etablerades 1601. De platser som det först anlades hyttor var där det fanns vattenfall. Peter berättar vidare om vad som krävdes för att bygga en hytta om bebyggelsen runtomkring. Malm till Stöpsjöhyttan kom från Nordmark. När malmen försvann byggdes det ett sågverk vid Stöpsjöhyttan. Nu är den enda näringen skogsbruk. Bygden splittrades upp när hyttorna försvann. Hyttan vid Stöpsjön lades ner 1882 och sedan dess är den en ruin. Den behöver nu repareras och stag måste bytas ut. Vid hyttan finns en smedja som vi besöker. Smedjan var viktig för underhåll av redskap och annat som användes vid framställningen av järntackor i hyttan. Efter visningen av Stöpsjöhyttan tar bussen oss tillbaka till Gammelkroppa skogsskola & konferens, där vi äter en gemensam middag som Filipstads kommun bjuder på. Söndag 22 maj Den tredje dagen inleds med frukost i restaurangen i Gammelkroppa. Efter frukosten visar Torgny videofilmer från Lönnhöjden. Torgny har filmat under en vandring på leden mellan Omsjön och Lönnhöjden. Lönnhöjden har tidiga finska bosättningar. Lönnhöjden har bytt namn på nutida kartor till Olshöjden. Torgny berättar att länsgräns Värmlands län / Dalarnas län och landskapsgräns Värmland / Dalarna är dragna på olika sätt. Bo Eriksson berättar sedan om rian i Skäfthöjden, vilken är den enda rian i östra Värmland. Gåsborns hembygdsförening fick rian av Stora Enso 1990. Bo visar en gammal bild från 1951 på rian. Namnet Skäfthöjden betyder bergutsprång. Det blev skattlagd år 1685. Rian är ett torkhus för säd. Man eldar i rian för att torka säden. 2016 sattes nytt plåttak på rian. Rian är skadad sex stockar nerifrån så stockar borde bytas. Interiören visar på sot i taket. Ugnen har stått i ett av hörnen. Man bar säd med ett bärdon som hänger på väggen. Det har gjorts en kronologisk provtagning, som visar att tallarna var 150 år när de fälldes och att rian bör ha byggts 1806. Ägare var då Zachris Jonsson född 1740. Senare har släkten Nyberg tagit över stället. Fredrik Carlstedt, som var värd vid Bosjöhyttan under fredagens besök på platsen, ges möjlighet att berätta mer om Bosjön som en del i den värmländska bruks- och släkthistorien. Konferensen avslutas med att FINNSAM håller årsmöte och därefter bjuds det på lunch i Gammelkroppa matsal. För dem som vill ha ännu mer anordnas ett besök hos Filipstads Bergslags Hembygdsförening. Här finns en omfattande skärmutställning om traktens finska bosättning att beskåda. Under en liten promenad kring Gammelkroppa Skogsskola & Konferens tog jag de här bilderna Överkurs hos Filipstads Bergslags Hembygdsförening Vi betraktar skärmutställningen på hembygdsgården Vi tackar våra medarrangörer och bidragsgivare för ert viktiga stöd av vår konferens! ALLAN WETTERHOLMS STIFTELSE FÖR ARKEOLOGISK UTBILDNING OCH FORSKNING VID ÖREBRO UNIVERSITET Gräs Bygdegårdsförening SkåltjärnsHYTTANS Hembygdsförening
