1600-talet

De första skogsfinnarna hade statens stöd för att ta upp nybyggen och anlägga svedjor. De första årtiondena av 1600-talet kan också ses som ”Klondike-perioden” när många finnhemman etablerades med stora tillgängliga svedjemarker, många kreatur och ett allmänt välstånd. Förväntningarna från staten var höga på de skatteintäkter som skogsfinska hemman skulle generera.

Men mot mitten av 1600-talet övergick de positiva tongångarna till missnöje över att skogsfinnarna brände för stora arealer genom sitt svedjebruk. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbod-skogar men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen, som ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol. Staten som allt mer såg inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen började gynna denna grupp på bekostnad av skogsfinnarnas nykolonisation. Man genomförde därför flera restriktioner mot svedjandet. De områden som hade flest bruk drabbades särskilt hårt, som till exempel Bergslagen.

Vidare klagade man över ”löst folk” som fanns på finnhemmanen. Svedjebruket som krävde stor arbetskraft vid fällning, bränning och skörd, gynnade säsongsbetonad arbetskraft. Denna arbetskraft kunde i viss mån vara rörlig mellan finngårdarna och benämndes i källorna som lösfinnar. Systemet med flexibel arbetskraft var vanligt i östra Finland, där bruket av storsvedjor ofta genomfördes av svedjelag, där var och en fick del av skörden efter arbetsinsats. Många lösfinnar tillbringade ledig tid med att jaga och fiska och frågade inte alltid efter vem som ägde marken.

Detta ledde till att staten utfärdade förbud mot lösfinnar. 1636 skrev drottning Kristina ett plakat med order att alla finnar som inte hade tagit upp egna hemman eller på annat sätt var etablerade skulle sändas tillbaka till Finland eller skrivas ut som soldater. Trots upprepade förbud och hot om höga böter blev lösfinnesystemet en följetong i domböckerna. För de skogsfinska hemmansägarna tycks det ändå ha varit lönande med denna extra arbetskraft, eftersom man gång efter annan betalade böterna och ändå fortsatte att hysa lösfinnar. Enligt tiondelängderna under åren 1642-45 fanns till exempel årligen ett 15-tal hus- och lösfinnar på Källåsen, Bollnäs socken i Hälsingland.