Det var redan under kolonisationsfasen stor skillnad, och det blev senare om möjligt ännu större klyftor, i levnadsstandard mellan olika skogsfinska familjer och det varierade även geografiskt. Möjligen hade finngårdarna som låg långt från bruken bättre levnadsstandard, då man lättare kunde styra över sitt eget näringsliv och sin egen livssituation. Lönearbete åt bruken innebar visserligen tillgång till penningekonomi, men å andra sidan innebar proletariseringen inskränkningar i friheten.
Under 1800-talet steg folkmängden och den ökande konkurrensen från timmerhanteringen och bruken i kombination med återkommande nödår slog hårt mot de fattigare skogsfinska familjerna. Finnhemmanen med sina små åkrar och vidsträckta skogar, var mycket eftertraktade av skogsbolagen. Många finnbönder sålde också sina skogsskiften till skogsbolagen och blev arrendebönder, kolare och skogsarbetare. Vid missväxtåren under andra halvan av 1800-talet utvandrade många invånare i finnbygdsområdena till Amerika.
Beskrivningar i Gottlunds dagböcker 1817-21 och i Segerstedts samling från 1888 visar också på den fattigdom som rådde bland obesuttna i finnskogsområdena under denna tid.
Under 1900-talet fortsatte utflyttningen från finnbygderna i allt högre takt. En stor del av ungdomarna flyttade till tätorter och började arbeta i de uppväxande industrierna. Skämtsamt brukar man säga att när vägnätet byggdes ut under mitten av 1900-talet användes det av invånarna i finnbygderna för de rullande flyttlassen.
Under 1900-talets andra hälft följdes utflyttningarna från finnbygden av att allt fler fritidshus etablerades i dessa områden. Ofta var det gårdar som blivit tomma som nu blev sommarställen eller jaktstugor.
