Från 1200-talet till 1809 var Finland en del av det svenska riket, vilket innebar att skogsfinnarna i egentlig mening också var svenskar. Deras bakgrund och kultur skiljde sig dock från den traditionellt svenska och västfinska kultursfären. Därför kan det vara relevant att kalla dem skogsfinnar. Under hela perioden som gemensamt rike var för övrigt kontakterna täta med utbyten av innovationer, arbetskraft och kultur mellan de östra och västra delarna av riket Sverige. Under medeltiden var Finland tämligen glest befolkat, med den största delen av befolkningen bosatta längs kuster och vid större vattendrag. De större, obebodda skogsområdena användes för jakt, fiske och utmarksbruk och kallades erämarker (fi. erämaa).
Gustav Vasa (kung 1523-1560) var den som på allvar påbörjade en kolonisationspolitik i syfte att få såväl svenska som finska bönder att ta upp nya hemman på utmarkerna. Han försökte locka med möjligheter till 6-15 skattefria år och nya områden att kolonisera. Bönderna och deras barn i Sverige och västra Finland visade ringa intresse för idén. De lättodlade markerna kring kuster och vattendrag var visserligen redan upptagna, men de djupa skogarna lockade inte den etablerade bondebefolkningen. Men svedjebrukarna från Savolax såg dessa erbjudanden som en möjlighet. Med sin för nyodling så effektiva svedjebruksmetod, ”huuhta”, kunde de relativt snabbt kolonisera stora erämarksområden i Finland under 1500-talet. Främst var det områden i norra Tavastland, innefattande Rautalampi storsocken samt delar av det närbelägna Österbotten och Ruovesiområdet som blev koloniserat. Längre västerut i Finland kom man inte, eftersom den fasta bondebebyggelsen vidtog där.
Huuhta-svedjandet hade många fördelar, främst de stora skördarna. En nackdel var att det gick åt stora markarealer för varje hemman. Det uppstod därför en viss överbefolkning eller åtminstone mättnad i utbredningen under andra halvan av 1500-talet. De som ville ta upp egna hemman blev sedan tvungna att söka sig västerut, mot den svenska sidan av riket.
