Pionjärerna bland skogsfinnarna letade upp obebyggda områden på kronoallmänningarna. Sedan man utsett en bra plats för nybygget, utverkade man ett nedsättningsbrev eller ett så kallat
torpebrev av kungen. Breven var i allmänhet likartade och innehöll en standardtext med ansökarens namn, den nya bostadsorten samt socknen. Nedsättningsbrevet innebar inte med automatik rätten
att få sitt nybygge godkänt. Det krävdes att fogden och gode män insynade platsen och kunde konstatera att där fanns möjlighet att ta upp ett bärkraftigt hemman. Vidare undersökte man så att
inte nybygget låg för nära den etablerade bondebebyggelsen eller inkräktade på böndernas fäbodskogar.
De finnar som kom senare i kolonisationsvågen fick i de flesta fall köpa skogsmark av bönder i närområdet, eftersom allmänningarna då var upptagna av andra finnar.
