Skogsfinnarna medförde sin östfinska dialekt som på Finnskogen i Solør-Värmland levde kvar ända in på 1900-talet, medan man i områden som låg nära svenskbygd blev svenskspråkiga redan efter ett par generationer. Fortfarande kan språket emellertid spåras via skogsfinska ortnamn i de olika finnskogsområdena. Många myrar, tjärnar och åsar har än idag finska namn som till exempel Alaså (Nedre myren), Paskalamp (Skittjärnen) och Itamack (Österåsen).
Karta från Hamra i Orsa Finnmark 1872 som visar var det gamla torpet Hudiesentalo låg.
Foto: Maud Wedin
De skogsfinska släktnamnen var något typiskt för den östfinska kultursfären och var en tradition som skogsfinnarna tog med sig. Släktnamnen hade ofta ändelsen –inen. Som exempel kan nämnas Häkkinen och Tarvainen. I de norrländska källorna finns få släktnamn upptecknade, medan de var vanligare i källor som mantalslängder och domböcker i Bergslagen, Värmland och Norge.
Heikihiroises Lambi i Ockelbo socken
Foto: Maud Wedin