Svedjebruket var skogsfinnarnas dominerande försörjningssätt under kolonisationsfasen. Även de svenska bönderna svedjade, till exempel för att ta upp ny åker eller
äng eller för att få bättre bete på utmarkerna. Skogsfinnarnas storskaliga svedjebruk (fi. huuhta) och odlingen av svedjeråg var emellertid något nytt och innebar
möjlighet att använda ren skogsmark för odling.
För ändamålet valdes ett granskogsområde ut, gärna i en sydsluttning. Granen trivs på näringsrik mark och var därför den bästa indikatorn på lämplig mark till
svedjebruk. Tidigt på våren fälldes eller ringbarkades träden och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Vid midsommartid det tredje året brändes svedjan och
när askan svalnat något såddes svedjerågen glest över det brända området. Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna betades eventuellt av boskapen och
övervintrade till året därpå, då de växte med upp till 40 strån i varje tuva. De kunde bli närmare 2 meter höga. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen med
hjälp av skäror och torkade sedan på storhässjor eller i rior. Goda år kunde dessa svedjor ge upp till 100-falt, alltså en liter utsäde kunde ge 100 liter i skörd.
Det ska jämföras med vanliga kornåkrar på finnskogen som kanske gav fyrfaldig skörd. Även om svedjeskörden slog fel vissa år, förstår man att det var en viktig
odlingsmetod för skogsfinnarna och att man ogärna åtlydde de restriktioner som kom senare under 1600-talet. Även svenskarna intresserade sig för det lönande
svedjebruket och det finns flera exempel där finnarna fick svedja skogsmark som tillhörde svenskbönder mot att man delade skörden. Det hände dock ofta att finnarna
svedjade i smyg på böndernas mark. Blev de upptäckta drogs saken i regel inför tinget. I Alfta försökte bönderna år 1616 konfiskera hela 60 tunnor råg som Jöran
finne i Flät olovandes svedjat på deras fäbodskog.
Nackdelen med svedjebruket var att man bara fick en eller två skördar på samma ställe. Sedan kunde man kanske odla rovor något år, men efter det övergavs sveden om
den inte skulle göras om till åker. Det innebar att ett näringsliv baserat på svedjebruk krävde tillgång på stora markarealer, eftersom det tog många år innan området
kunde svedjas igen.
De igenväxande svedjorna kunde dock användas som betesmark och för höskörd till vinterfoder åt kreaturen.